NEW SITE!

Head on over to andynistamusic.com right away. That’s where you’ll find my music from now on.

Magnet

So, I’ve got some stuff going. Finally. I’ve had a myspace-account for ages, but haven’t uploaded anything. Until now. There’s more to come. Plus I will try to change the appearance a bit.

But for now. Here goes. Magnet.

Edit: Actually, I think I’ll try to host my music directly here at the blog. At least I will make everything available for streaming. So here goes. Again. Magnet.

Lennart Persson

Helt sjukt. Lennart Persson är död. Nu var det förstås ett par dagar sedan jag läste det, men det är fortfarande svårt att fatta.

Jag kände honom förstås inte, men jag har läst så mycket av det han skrivit om musik att det nästan känns som en vän har gått bort. Framför allt tänker man på livets förgänglighet, det blir ju så såna här gånger. Och det känns så sorgligt. All denna musik han älskade, nu får han inte höra den mer.

58 år. Man ska inte dö när man är 58. Man ska dö när man är 88. Eller 98. Inte 58. Cancer är bara för jäkligt. Människor som det egenligen inte är något fel på, de rycks bara bort.

Tills vidare kan jag varmt rekommendera en djupdykning på hans hemsida. Där kan man bli sittande länge, inte minst under kategorin Höjdpunkter.

Elbow

Att Elbows album A Seldom Seen Kid, i mitt tycker årets i särklass bästa, inte platsade på tidningen Sonics 2008-lista är väl en sak. Men jag har fortfarande inte kommit över att plattan inte ens nämns på en enda av de individuella listorna – och de är många. Finns det inga musikjournalister som älskar POP längre? Varför måste ALLA älska Fleet Foxes och Glasvegas? Är det nån jävla musikjournalistlag på det? Inget fel på de två banden, det är två bra plattor de gjort, men ibland känns det som om musikskribenterna hellre lyfter fram INTRESSANT musik än BRA musik. Fleet Foxes och Glasvegas är säkert intressantare att skriva och läsa om än Elbow – men till syvende och sist, vilken platta är det som man helst sätter på när man ska laga kvällsmaten? För mig är svaret givet.

Och själv har jag inte blivit så berörd av ett stycke musik på flera år som av Elbows One day like this. Att skriva positiv musik utan att bli fånig är alltid svårare än att skriva deppsodalåtar.

Alla talar svenska

Fan, man kan ju inte köra på engelska. Lägger ner det direkt. Just nu läser jag t.ex. Sonics bok om Håkan Hellström – hur fan ska man kunna skriva nåt om det på engelska? Går ju inte.

Bra bok, för övrigt. Jag har inte lyssnat så mycket på Håkan tidigare, inser nu att det var ett misstag. Har laddat ner alla plattor. Och snyftat mig igenom ett otal liveversioner av Nu kan du få mig så lätt på YouTube.

Den här från Lund är riktigt bra!

Ok, here we go…

Well, it’s about time. I’m so tired of Facebook and all that junk so I thought I’d start a blog instead. I decided to do it in english, even though it’s not my native language.

The main purpose of this blog will basically be to just share my life with… well, myself, I think. I’ll write for me, and nobody else. At least that’s what I set out to do. Topics can be just about anything. We’ll se were it goes.